Evolutionens gräns?

Skapelsekonspirationen

Michael Behe är en av ID-rörelsens frontfigurer. Mest känd är han för boken Darwin’s Black Box: The Biochemical Challenge to Evolution. År 2007 kom han ut med en ny bok The Edge of Evolution, the Search for the Limits of Darwinism. Nedan följer ett utdrag från kapitel 6 i Per Kornhalls bok Skapelsekonspirationen, en bok som kritiskt granskar Intelligent designrörelsen.

av Per Kornhall

I sin senaste bok, The Edge of Evolution, har Behe mer eller mindre lämnat bakterieflagellerna och proteinerna. Han försöker nu i stället leda i bevis att det är fel på själva evolutionsteorin. Han säger sig visserligen vara övertygad om att det naturliga urvalet är en kraftfull mekanism, men menar att de slumpmässiga mutationerna som ligger till grund för variationen mellan individerna i en art inte räcker till för att förklara all den variation vi ser omkring oss. Hans tes är att mutationerna inte ger det naturliga urvalet tillräckligt mycket råmaterial att arbeta med och att detta är »evolutionens gräns«. Evolutionen, skriver han, kan förklara en viss del av livets utveckling, men att bortom en viss bestämd gräns, måste det vara fråga om designade mutationer, styrda av en intelligens. Han skriver:

”Den absolut känsligaste delen av Darwins mångfacetterade teori är den roll som de slumpmässiga mutationerna spelar. Nästan allt av det som är nytt och viktigt i det darwinistiska tänkandet är koncentrerat i detta tredje koncept (mutationerna).”

I ljuset av modern evolutionsbiologisk kunskap framstår Behes argumentation som märklig, och han har också fått oerhört kritiska recensioner från evolutionsbiologer för resonemanget i sin bok, vilket jag återkommer till. Men låt oss titta närmare på en av de liknelser som Behe använder sig av för att förklara varför evolutionen inte är möjlig. Han menar, helt riktigt, att för att en process baserad på en slumpmässig variation och en urvalsmekanism skall kunna leda till en anpassning, måste varje steg innebära en förbättring av organismen och ett högre överlevnadsvärde. Man skulle kunna likna detta vid ett bergigt landskap, där varje topp representerar bra anpassningar och dalarna sämre. Eftersom en evolutionär process med slumpmässiga mutationer och ett naturligt urval är en »dum« process kan den inte fatta långsiktiga beslut, som att gå neråt tills den hittar en väg till en högre topp. I stället klättrar den bara uppåt på närmsta höjd tills den når toppen och fastnar. Behe skriver:

”Frågan om vägen är lika viktig i evolution som i det vardagliga livet. Om du i det vardagliga livet skulle bli tvungen att gå med förbundna ögon från punkt A till B, skulle det betyda väldigt mycket var A och B var belägna och vad som låg emellan dem. Anta att du skulle gå från A till B med förbundna ögon (och för att göra exemplet mer likt Darwinistisk evolution, stupfull) för att vid B få någon typ av belöning, låt oss säga en kruka med guld. Låt oss också anta att den enda tanke du kan hålla kvar i ditt blinda och berusade tillstånd är att du skall klättra högre närhelst du får chansen till det (det här härmar det naturliga urvalet som hela tiden driver en art mot högre fitness). Om det vore så att du bara behövde klättra från den nedre ändan av en spiraltrappa till den övre för att få krukan med guld, då skulle det inte vara något problem. Men, om du, i stället, skulle behöva gå från ena änden av en okänd stad till toppen på en skyskrapa i en annan stad – förbi gator fyllda med trafik, förbi andra olika hinder, genom dörrar, då skulle du få enorma problem med att nå ditt mål. Vad som antagligen skulle ske är att du skulle famla omkring mållöst, klättra uppför farstutrappor, lyktstolpar, biltak och så vidare och du skulle fastna på tusentals höga punkter, utan möjlighet att komma vidare, ovillig som du är till att klättra neråt. Och om du, bara genom att klättra högre när du kan, skulle behöva ta dig från slätterna vid Lubock, Texas, till toppen av Sears Tower i Chicago – genom att snubbla fram slumpmässigt över slätter, genom skogar, runt raviner, över floder – då skulle varken du eller någon annan desorienterad person med förbundna ögon som försöker sig på en sådan sak, göra det med någon framgång. (…) Det här är den viktiga poängen: Om det inte finns en jämn, gradvis stigande, lätt funnen evolutionär väg som leder till ett biologiskt system inom en rimlig tid, så fungerar inte darwinistiska processer."

Precis som i fallet med musfällan och den oreducerbara komplexiteten förenklar Behe diskussionen alldeles för mycket och använder en liknelse som har dålig likhet med den verklighet han försöker modellera. Behe verkar se evolutionen som målstyrd. Det kan vara hans religiösa utgångspunkt som påverkar honom till det. Guldkrukan i liknelsen är den enda guldkruka som vandraren kan erövra, annars får han ingenting. Från en religiös utgångspunkt kan man lätt tolka evolutionen på det viset, som om det fanns någon mening med att just en speciell struktur eller art bildas. Men evolution som vi förstår den i dag är en slumpmässig process utan givet mål. Ingen evolutionsbiolog anser att den evolutionära processen kan liknas vid att en ensam, full person med förbundna ögon skulle leta efter en enda guldkruka genom att försöka ta sig från Texas till Chicago och klättra upp för allting i sin väg. Vore så fallet skulle evolutionsteorin vara förkastad för länge sedan. Skall man beskriva evolution måste man göra det med en lite mer realistisk modell.

Evolutionens enda mål är att överleva, bara det som överlever för sina gener vidare. Själva betydelsen i liknelsen av att något ligger högt är att det ger en överlevnadsfördel. En mer realistisk modell är därför att det finns en liten guldkruka på varje hög punkt i landskapet. Dessutom är det inte en ensam full person som letar efter dessa guldkrukor, utan en hel befolkning. Om vi föreställer oss att alla människor i USA skulle gå omkring och leta efter guldkrukor som finns på varje hög plats skulle de, hur blinda och fulla de än var, hitta väldigt många guldkrukor. Några skulle hitta krukor på riktigt höga berg och det är inte osannolikt att någon person skulle hitta trappan upp till Sears Tower.

Ett annat fel är att Behe utgår från att det evolutionära »landskapet« är statiskt, men så är inte fallet. Det består av relationer till bytesdjur, konkurrenter, partners, predatorer, föda, klimat, d.v.s. av faktorer som hela tiden förändras. Landskapet är med andra ord starkt föränderligt i både tid och rum. Om t.ex. klimatet förändras kraftigt under en längre period, kan mycket väl det som tidigare var en topp helt plötslig bli en dal. Därför kommer våra blinda vandrare att ständigt hitta nya toppar och nya guldkrukor. Detta är en dynamisk dimension i den evolutionära processen som Behe missar.

På ett sätt har Behe rätt, men det understöder ändå inte hans resonemang. I den verkliga evolutionen når de flesta organismer inte särskilt höga toppar, utan fastnar på en lokal liten höjd. 99% av alla organismer har dött ut under livets historia. Många av dem har troligen varit fast på sin evolutionära topp och gått under när landskapet förändrats. Att de flesta djurarter som har funnits har dött ut, tyder ur ett ID-perspektiv närmast på en dålig designer, en som prövar sig fram hela tiden och oftast misslyckas, knappast en allvetande och allsmäktig gud.

Det är också uppenbart att evolutionen inte alltid resulterar i ett optimalt slutresultat, d.v.s. att den fastnar på toppar som den inte kommer loss ifrån, trots att man teoretiskt kan tänka sig bättre lösningar. Ett exempel, som jag beskrev i föregående kapitel, är att bläckfiskar har bättre »designade« ögon än vi. Men Behe har alltså rätt när han säger att det måste finnas en jämn väg uppåt för evolutionen att vandra på. Men det är inte något kontroversiellt uttalande. Det ingår i en grundläggande förståelse av evolutionsteori att så är fallet. För att en förändring skall ske som t.ex. ökad eller minskad näbbtjocklek på Galapagosfinkarna, som man vet förändras på ett par decennier beroende på födotillgång, finns det säkert en jämn evolutionär väg fram emot den förändringen. Och nästan all evolution har antagligen skett just så. Så har hästdjuren förlorat de flesta av sina tår, så omvandlades ett landdäggdjur långsamt till en val o.s.v.

Men det utesluter inte att större hopp ibland skulle kunna ske. Det här är en strategi man har i dag när man skriver dataprogram vars uppgift är att optimera funktioner. Man skriver koden så att sökalgoritmen i programmet ibland skall hoppa en bit, just för att se om den på det viset kan ta sig från en lokal topp i »möjlighetslandskapet« till en högre topp. I en realistisk modell av evolutionen skulle dessa större förändringar, de som kräver större hopp i »möjlighetslandskapet«, av sannolikhetsskäl vara få och mer sällsynta. Resultatet skulle bli just det vi ser i organismvärlden i dag. De stora stegen har varit färre, av skäl som har med sannolikhetslära att göra, men när de har skett kan de dramatiskt skapa om sammansättningen i organismvärlden.

Sammantaget ger den liknelse Behe försöker använda som ett argument mot evolutionsteorin faktiskt, om man gör modellen mer realistisk, en ganska bra beskrivning av hur evolutionen fungerar och varför organismerna omkring oss ser ut som de gör.

Behe kritiserar i The Edge of Evolution den brittiske biologen Richard Dawkins beskrivning av hur antiloper och geparder evolverar på grund av deras geners kamp mot varandra. Dawkins använder dessa djur som ett exempel på hur evolutionens mekanismer gör att generna kämpar för sin överlevnad, verkar vara själviska. Om antilopen utvecklar sin snabbhet kommer de geparder som inte hinner ifatt dem att dö. Det blir en stark selektion av både snabbare geparder och antiloper och så fortsätter det. Detta är en mycket okontroversiell beskrivning av en av huvudingredienserna i evolutionen: det naturliga urvalet.

Men Behe håller inte med. Han menar att den här typen av tävling borde resultera i ett kaos på grund av alla möjligheter och därför inte kan leda någonstans. Han skriver: ”Avkomlingarna till de här, aningen snabbare, antiloperna skulle sedan kunna utveckla lite bättre kamouflage eller lite annorlunda födosökningsstrategier eller en liten förändring av ett oräkneligt annat antal egenskaper som eliminerar nödvändigheten av den högre hastigheten. Om så var fallet skulle inte antiloper fortsätta bli snabbare. De skulle förändras över tid, på en myriad, osammanhängande, kaotiska sätt. Det finns ingen anledning att förvänta sig någon sammanhängande utveckling av en enskild egenskap i en Darwinistisk tävling mellan anlag.”

Men vad skulle verkligen bli resultatet av en sådan kamp som Behe skisserar, om det finns flera olika anlag som kan optimeras genom naturligt urval? Slutresultatet skulle i så fall bli ett djur som är snabbt, väl kamouflerat, med god hörsel och god syn och ett beteende som gör att det snabbt blir varse en annalkande fara. Det är en ganska god beskrivning av hur antiloper ser ut och beter sig. Alldeles självklart kan det naturliga urvalet optimera många egenskaper på en gång i en population. Det är en av de saker som är fascinerande med det naturliga urvalet och den evolutionära processen.

Boken innehåller också en del konstiga fel som till exempel när Behe skriver »Darwins tänkta mekanism bakom evolutionen; slumpmässiga mutationer«. Han borde inte vara omedveten om att Darwin inte hade en aning om mutationer. När Darwin skrev Om arternas uppkomst, kände man inte till ärftlighetens lagar eller ens kromosomernas existens, än mindre förekomsten av mutationer. Darwin använder visserligen ordet mutation några gånger i sina texter men då bara i betydelsen av förändringar i stort, till exempel av en art. Det här är grodor av en typ som skulle ha sorterats bort om Behe hade lämnat över texten till granskning av någon insatt evolutionsbiolog. Boken har också fått ett antal mycket kritiska recensioner. I Science skriver professor Sean Carroll från University of Wisconsin, bland annat detta:

”Behe har nu uttryckt en ny uppsättning av anspråk på var gränsen för darwinistisk evolution går, anspråk som är så dåliga och så lätta att bemöta att han omedvetet har gjort sina kritiker en stor tjänst genom att formulera dem. (…) Behes största fel (…) är att han minimerar förmågan för naturligt urval att verka kumulativt när egenskaper eller molekyler evolverar stegvis från ett tillstånd till ett annat via mellanformer. (…) Felet visar sig både i Behes resonemang (…) och i hans negligerande av relevanta vetenskapliga fakta. (…) Är det möjligt att Behe inte känner till dessa data? Eller väljer han helt enkelt att ignorera dem? (…) De fortsatta meningslösa attackerna från evolutionens fiender påminner mig om en annan legendarisk konfrontation, den mellan Arthur och den svarte riddaren, i filmen Monty Python och den heliga graalen. Den svarte riddaren, likt många av evolutionens utmanare, fortsätter att strida fastän hans lemmar hackas av, en efter en. ID:s riddare kan fortsätta säga att dessa skador bara är en skråma, eller ett köttsår, men designargumentet har inget vetenskapligt ben kvar att stå på.”

Professor Jerry Coyne vid University of Chicago, skriver att Behes arbete avslöjar ”en djup, nästan avsiktlig okunnighet om den evolutionära processen” och avslutar med:

”Behes nya teori är samma gamla blandning av död vetenskap och tunt maskerad teologi. Det finns inga bevis för hans viktigaste anspråk på icke slumpmässig evolution och forskare har många bevis mot det. Hans argument mot en darwinistisk evolution av komplexa organismer är snedvriden och missledande. Och det finns inte ett spår av bevis som stödjer hans anspråk på att målet för evolutionen är intelligent liv.”

En annan recensent, Kenneth Miller, skriver i Nature: ”Det är svårt att tänka sig ett större missbruk av statistisk genetik.
(…) Utan tvekan kommer skapelsetroende som letar efter en vetenskaplig ledare att ha överseende med de delar av den här dåliga och vinklade boken som skulle kunna störa dem, som Behes erkännande av att det gemensamma ursprunget är sant och att vi har en gemensam stamfader med schimpansen. I stället kommer de att ta fasta på Behes felaktiga beräkningar och förkunna att detta är slutet för evolutionen. Vad den här boken verkligen visar är emellertid den intellektuella desperationen hos ID-rörelsen när den nu försöker överleva utan ett uns av bevis som stödjer den.”

Den mest dräpande recensionen skrevs i New York Times av Richard Dawkins. Den är talande nog också för den som inte är evolutionsbiolog och förstår sig på alla turerna i Behes argument:

”Men låt oss följa Behe ner längs hans ensamma trädgårdsstig och se vart hans resonemang leder honom. Han tror inte att det finns tillräckligt med mutationer för att möjliggöra den spännvidd av evolution som vi observerar omkring oss. Det finns en gräns, bortom vilken Gud måste stiga in och hjälpa till. (…) enligt Behe kommer evolution av stora komplexa djur att misslyckas, eftersom det inte finns tillräckligt mycket mutationer som råmaterial. Om det verkligen var så att det var mutationerna, inte urvalet, som begränsade den evolutionära processen skulle detta vara lika sant för artificiellt urval som för naturligt. Husdjursavel bygger på precis samma mängd av mutationsvariation som det naturliga urvalet. Om man verkligen ville göra ett experimentellt test av Behes teori, hur skulle man då göra? Man skulle ta en vild art, varför inte en varg som jagar vildrenar genom att förfölja dem under lång tid, och så skulle man experimentellt göra ett urval bland dem för att se om man till exempel kunde få fram en lite mindre varg, som kan jaga kaniner under jorden, varför inte kalla den en Jack Russell-terrier? Eller varför inte avla fram en liten leksaksvarg, som vi skulle kunna kalla pekingeser? Eller kanske en tjockpälsad stor hund som kan bära omkring på en liten tunna med konjak, som trivs i alppass och som vi skulle kunna namnge efter ett av dem, S:t Bernard? Behe skulle förutsäga att även om man väntade till helvetet frös till, skulle man fortfarande få vänta på att de nödvändiga mutationerna skedde. Vargarna skulle förbli oförändrade. Hundar är en matematisk omöjlighet [för Behe, min kom.].

De här exemplen, och inte minst Dawkins recension, kan väl räcka för att visa att Behe inte ger särskilt bärkraftiga argument för det som är hans tro: Att en intelligent designer måste till för att förklara variationen i det levande.

Artikeln är publicerad här med vänligt tillstånd från Per Kornhall.

Kommentarer inaktiverade.