Finns övergångsfossil?

av Emil V. Nilsson

Kan man verkligen lita på att det finns övergångsfossil? Bland skapelsetroende betraktas bristen på övergångsfossil som ett av de stora problemen med evolutionsteorin, så hur ligger det till?

1856 fann läraren Johann Carl Fuhlrott en människoliknande skalle i ett kalkbrott utanför Neandertal i Tyskland. Skallen var ganska stor och hade kraftigare hjässben och tjockare valkar över ögonen än vad man kan se på en modern människoskalle. Under år framöver kom fyndet att diskuteras. Var detta en modern människa med någon form av sjukdom som hade deformerat skallen, eller var det en nära släkting till dagens moderna människor? Två år efteråt presenterade Charles Darwin och Alfred Russel Wallace det som skulle komma att lägga grunden till evolutionsteorin. Naturligtvis väckte det här en stor vetenskaplig nyfikenhet och ett därmed också ett sökande efter människans ursprung.

Många av de paleontologer, amatörer och professionella, som började söka efter människans ursprung hade inte helt och hållet förstått vad evolutionsteorin innebar, i den form som Darwin och Wallace presenterat den. De sökte efter övergångsarter, mellanformer, och tänkte sig att det skulle finnas ett fåtal steg mellan människoapor som schimpanser och gorillor fram till människor. De hade alltså inte tillfullo förstått vad evolutionsteorin innebar, utan byggde sin förståelse av livets utveckling på tidigare idéer om att organismerna ständigt strävade mot något högre mål. Man tänkte att en art strävade mot att bli en annan, att en schimpans kunde sträva mot att bli en människa. Idag vet vi att det här inte stämmer – människor har aldrig varit schimpanser och arter är bara grupper av individer som kan få fertil avkomma med varandra.

Trots missförstånden så hittades ändå nya fossil. Fler fossil av neandertalmänniskan hittades på flera platser i Europa (Belgien, Frankrike, Spanien, nuvarande Tyskland och Tjeckien). Den belgiske läkaren Eugene Dubois åkte till nuvarande Indonesien och hittade under åren 1891 och 1892, fossil av en utdöd människoform – idag kallar vi formen för Homo erectus, trots att det även idag är som att söka efter en nål i en höstack. År 1907 hittade Otto Schoetensack en underkäke av det vi idag kallar Homo heidelbergensis. År 1924 fick Raymond Dart en sten sig från ett stenbrott i Sydafrika presenterad för sig. Den innehöll fossil som fick honom att hoppa över ett bröllop, för att i stället sitta och frigöra fossilet som visade sig vara en skalle av ett ungt barn – idag kallar vi formen för Australopithecus africanus. År 1923 hittade Otto Zdansky en tand av en människoform, men fyndet hölls dolt under några år. Det skulle senare presenteras som Pekingmänniskan, och tillsammans med en mängd andra fynd från samma plats, beskrivs den idag som Homo erectus.

Idag vet vi så mycket mer om både dessa fynd. Vi vet även mycket mer om stora mängd fynd av utdöda människoformer som gjort efter dem. Till att börja med vet vi att människans släktträd är som en nästan helt död buske, full av döda grenar men med en enda liten levande gren kvar. Det är vi. Busken är i sin tur, via roten, kopplad till en lika risig halvdöd buske med två kvarvarnade levande grenar – schimpanser och bonobos (eller ”dvärgschimpans”). Vi vet att alla dessa fossilfynd som har gjorts, är av människoformer som levt på sitt eget sätt och som verkar ha varit väl anpassade till sin miljö. Det som gör detta möjligt är den enorma tid som förflutit sedan den tid då varken människa, schimpanser eller bonobos fanns, utan bara vår gemensamma släkting.

Fossilerna har lärt oss väldigt mycket om våra idag utdöda släktingar. En sådan sak är att Homo erectus levde i Afrika för två miljoner år sedan, och att dessa människor sedan vandrade ut från den afrikanska kontinenten och spridit ut sig över Asien. De första Homo erectus-fossilen är 1,75 miljoner år gamla, medan de yngsta bara är runt 50 000 år. Mig veterligen har ingen annan människoart levt så länge på jorden som Homo erectus. Det här betyder också att fossilen i Asien inte kan vara våra direkta släktingar.

Också neandertalmänniskan har levt längre än vi. Under en tidsrymd av 300 – 400 000 år har de funnits i Europa och västra Asien, en så lång tid att det går att se evolutionära förändringar i deras skelett. De fanns här i Europa när vi moderna människor vandrade hit. Våra avlägsna släktingar hade till och med sex med dem för 55 000 år sedan.

Vi hade inte haft några konkreta bevis för att moderna människor och neandertalare hade haft sex med varandra om det inte vore för DNA-tekniken. Tack vare möjligheten att få fram DNA ur fossiler – i neandertalarnas fall handlar det om runt 50 000 år gamla ben från grottor i Kroatien och Ryssland – har vi också lärt oss andra saker. Svante Pääbo och hans forskningsgrupp har hittat en tidigare oupptäckt människoform som de kallar Denisovamänniskan. Det har visat sig att också dessa fick barn med moderna människor, och det genetiska ekot från dessa barn lever kvar i sydöstra Asiens övärld.

Neandertalare, denisova och Homo erectus visar, tillsammans med oss, hur komplicerad evolutionshistorien kan vara. Den blir komplicerad eftersom en massa tillfälligheter lämnar spår i vårt DNA. Det finns inga individer som är på väg från en art till en annan. Allt flyter, som Hierakleitos sa. Det blir som det blir. Evolutionen har inget mål på det sättet. Och när det kommer till att säga vilka individer som tillhör en art och vilka som tillhör en annan, är det bara människan som kan sätta gränsen. Själv tycker jag att en del raser av gulärla är väldigt lika citronärlor och att gränsen mellan liten blåklocka och fjällblåklocka är närmast godtycklig. Det tyckte också Alfred Russel Wallace när han skrev om hur grupper av individer hela tiden verkade förändras bort från den ursprungliga, idag utdöda formen.

Vi är inte direkt släkt med de asiatiska fynden av Homo erectus. Däremot skulle vi kunna vara det med de afrikanska fynden, vem vet? Idag kan vi pussla ihop en förvånansvärt fullkomlig bild över vår egen släkthistoria. Det är en spretig buske, men med tanke på hur osannlikt det är att en djur som en människa lyckas dö på en plats där den kan bevaras som fossil, så borde vi vara tacksamma över det enorma arbete som så många människor har investerat i att studera de fossil vi faktiskt hittat.

Vad vet vi då? Vi vet att det funnits andra människoapor som inte längre lever, som de jättelika orangutangsläktingarna i Asien, men om vi fokuserar på oss själva är Ardipitecus, en 4,4 miljoner år gammal form, en bra utgångspunkt. Kanske skulle vi tyckt att de såg ut som schimpanser, men de hade en kropp som delvis var anpassad för upprätt gång samtidigt som fötterna hade kvar sin förmåga att gripa tag i grenar.

En miljon år senare kommer Australopitecus, ett släkte dit barnskallen som Raymond Dart hittade tillhör. Vi vet att de gick upprätt eftersom det finns förstenade fotspår bevarade från dem. De kunde alltså gå upprätt, men de hade en betydligt mindre hjärna än vad vi har.

Ännu en miljon år senare dyker de första fossilen av släktet Homo upp (för 2,5 miljoner år sedan). Det märkliga med oss människoapor inom släktet Homo är att vi har en så anmärkningsvärt stor hjärna i förhållande till vår kroppsvolym. Homo erectus hade nästan lika stor hjärna som oss redan för två miljoner år sedan. Det är inte så mycket som skiljer oss moderna människor från Homo erectus, men förutom att vi har lite större hjärna så har vi också en mindre och plattare bröstkorg och smäckrare ben.

Homo erectus tog sig ut från Afrika först, sedan kom förfäderna till neandertalarna. Den moderna människan tog sig ut från Afrika för runt 55 000 år sedan. Idag finns det betydligt mycket mer genetisk variation hos människor i Afrika än någon annan stans på jorden.

Men det är inte så att evolutionen avstannat hos människan, absolut inte. För bara 7000 år sedan uppstod en mutation i östra mellersta Europa som gjorde att vuxna människor kunde dricka mjölk utan att bli dåliga i magen. Det hade inte behövts tidigare, och på andra platser på jorden behövs det fortfarande inte, men just då verkar det ha varit avgörande för människans överlevnad, för förmågan spreds och är idag mycket vanlig hos människor som bor i nordvästra Europa. De som saknar förmågan, alltså de som vi kallar laktosintoleranta, är de som bär på den ursprungliga genvarianten. Också i Afrika har samma förmåga att dricka mjölk i vuxen ålder spridits, men den har orsakats av en annan typ av mutation. Ändå tillhör vi samma art. Ändå delar vi nästan all vår evolutionshistoria med dessa människor. Och vi skulle inte ha vetat om detta, om det inte var för möjligheten att läsa av DNA.

För den som vill veta mer är ”Idéer om livet” av Nils Uddenberg, och även referenserna som anges i boken, både lättläst och informativ. Även ”Pekingmänniskan. En historia utan slut.” av Tore Frängsmyr, med tillhörande referenser rekommenderas.

Artikeln är bearbetad av Anders Hesselbom och är publicerad här med vänligt tillstånd från Emil V. Nilsson.

Kommentarer inaktiverade.