Geologi & kreationism: Tidsbegrepp

av Antimonite

Den fjärde temaposten om geologi och kreationism berör tidsbegreppet. Och då med betoning på begrepp som i att "begripa". Jag kommer här beröra något som en hel del andra har berört, men jag ska försöka återge min syn på det hela. Det kommer således beröra en hel del humaniorarelaterade saker om det mänskliga psyket snarare än geologi.

Jorden är ca 4.54 miljarder år gammal. En enorm siffra om man delar upp det 4.54 miljarder äpplen som vi lägger i en hög. Då skulle vi förstå hur mycket det var ganska bra troligen. En så pass stor siffra att ingen människa kan påstå annat än att den är abstrakt i det vanliga livet. I detta tror jag att en stor portion av kreationisters ovilja att acceptera det geologiska tidssperspektivet ligger. Vi tillhör alla Homo sapiens, en primat med ett naturligt livsspann på maximalt 100 år. Få människor får ens uppleva en så lång tid i livet, utan de flestas liv som människor i historien har snarast legat kring eller under 50 år.

De flesta som lever i 100 år anser nog överlag att de har varit med om mycket. Dvs 100 år är för Homo sapiens ett långt tidssperspektiv och våra dikter och religioner beskriver det därför rent allmänt som en lång tid. Det är klart att detta då rotar sig i oss och i vårt perspektiv på saker och ting. Dvs när någon talar om 1000 år så får vi fram en bild av en mycket lång tidsperiod som redan där börjar bli lite abstrakt. Men vi kan fortfarande på något sätt relatera till det i huvudet eftersom vi kan dela upp den i mansåldrar. En rad generationer radas upp i våra sinnen, men inte fler än att vi skulle kunna göra en greppbar lista.

Samma influens kring siffror får vi rimligtvis från vår vardag. I konkreta föremål hanterar och räknar vi ytterst sällan mer än något hundratal. Större siffror än så omvandlas antingen till högre samlingsbegrepp. Folk som jobbar med större siffror jobbar med dem i abstraktioner. Dvs en person som jobbar på bank och hanterar 100 000tals kronor över datorn räknar fortfarande inte varje enskild krona som mynt rent fysiskt.

Med detta i åtanke blir det inte så konstigt att 10000 år, 100 000 år eller 1000 000 000 år blir väldigt abstrakt. Jag tror t om att de flesta av oss omvandlar det till enheter. Dvs "en miljard" blir ett eget objekt, inte en miljard enskilda år som vi ser framför oss.

Kreationister lever i sin vardag mycket med bibeln och biblisk historia. Ett tidsspann som täcker in 6000 år. Ett tidsspann som är relativt långt historiskt, men som är extremt kort geologiskt. Detta kan oundvikligen göra annat än påverka dem i en riktning där en 4.54 miljarder år gammal jord blir lite för abstrakt för dem. Detta bidrar säkerligen till att de blir mer ovilliga att ta till sig det geologiska tidsperspektivet. Mycket mer än det blir för någon som inte lever i en bild där alltings början ligger inom en 6000årig historisk kontext.

Man kan därför inte gärna begära att en kreationist, uppväxt i en miljö där de längsta tidsperspektiven beskrivs i termer av årtusenden  ska kunna ta till sig årmiljoner och årmiljarder hit och dit bara för att man presenterar en massa dateringsbevis. Det funkar inte så enkelt eftersom man presenterar en psykologisk abstraktion som de rimligtvis inte bara kan förstå så där rakt av.

Jag själv pysslar med dessa långa åldrar dagligen i mina studier, jag kan trots det själv knappt föreställa mig det i konkreta greppbara föreställningar så jag har verkligen inga förhoppningar eller förväntningar att en kreationist ska kunna det så där rakt av bara för att jag kan bevisa dessa åldrar för honom/henne. Skulle jag tro att det vore enkelt som att man kan börja ta till sig detta på rent evidensbasis så skulle jag ju knappast kunna säga förstå så mycket om hur det mänskliga psyket fungerar efter årmiljoner av adaption till små konkreta tal.

Faktum är att det även är ett kommunikativt och pedagogiskt dilemma rent presentationsmässigt. Att avbilda tidsskalor innebär nämligen alltid ett kompromissande med detaljrikedomen ju längre tillbaka man går (eftersom vi rent generellt känner till mindre och mindre ju längre tillbaka man går struntar vi i att ge de äldsta och faktiskt längsta perioderna proportionellt utrymme). Det ger alltid missvisande grafer där skalan på tidsspannet alltid blir för stort för nyare perioder likt holocene och alltid extremt kort för de äldsta prekambriska. Dvs trots att de utgör 85% av jordens totala ålder så utgör de kanske bara 10% av grafiken i en tidsskala vi oftast får se. Det är inte så konstigt att det då blir ännu svårare att ta till sig tidsspannet när rättvisa avbildning ytterst sällan används av jordens geologiska historia.

Nedan har ni dock ett exempel på en tidsaxel som åtminstone inte trycker samman allt innan Kambrium utan visar allt i proportion i vänsterkolumnen, vilket ju ger en korrekt, om än fortfarande abstrakt bild av jordens ålder. Abstrakt för den mäter allt i steg om 500 miljoner år. Kan någon här ens föreställa sig 6000 år riktigt ordentligt? Det är 34 år sen jag föddes. Det är 60 år sen andra världskriget. 250 år sen franska revolutionen. 1000 år sen korstågen. Ju längre bak vi går, desto sämre blir upplösningen och därmed konkretiseringen som jag kan föreställa mig. 10000 år av historia går hyffsat att kartlägga, men den lika långa perioden till 20 000 år blir nästan tom i jämförelse, och därför också "kortare" för oss eftersom den blir rent abstrakt. Och så här ökar de "tomma" tidsspannen i huvudet ju längre tillbaka vi går. Tillslut är troligen årmiljarderna i jordens barndom inte längre än århundraden i ens psyke. Det gäller både både för dig och mig och för kreationisterna. Framförallt dock för kreationisterna som knappast har skuggan av en chans att visualisera det.

Det finns ett känt citat från Stalin som går utmärkt att parafrasera på tidsförståelse, lika väl som för relationen till människor: A single death is a tragedy, a million deaths is a statistic. Ett år är greppbart, en miljon år är en siffra.

Artikeln är publicerad här med vänligt tillstånd från Antimonite.

Kommentarer inaktiverade.