Homosexualitet, genetik och evolution

av Erik Svensson

I Stockholm har det precis invigts en ny utställning om homosexualitet i djurvärldenNaturhistoriska Riksmuseet. Eftersom jag inte själv bor i Stockholm så vet jag inte när jag får tillfälle att besöka denna intressanta utställning, men jag hoppas att jag hinner med det innan den vandrar vidare. Ämnet är ju förvisso fascinerande, inte minst från evolutionsbiologisk synpunkt.

Hur kan homosexuella beteenden, om de nu har en ärftlig (genetisk) och biologisk bas bibehållas i naturliga populationer? Utifrån strikta populationsgenetiska resonemang så är homosexualitetens vanliga förekomst, hos såväl människor som andra djur, en evolutionär paradox. Det faktum att homosexualitet inte bara förekommer, utan dessutom tycks vara ganska vanligt förekommande tyder på att vi inte fullt ut har förstått evolutionens vägar.

Homosexualitet är alltså Terra incognita för en evolutionsbiolog. Hur kan beteenden som (åtminstone skenbart) innebär att individer ger upp sin reproduktion bibehållas i naturliga populationer? Och inte bara bibehållas i låg frekvens, vilket man kanske skulle förvänta sig om homosexualitet berodde på nya och ovanliga mutationer: man uppskattar att åtminstone 5-10 % av befolkningen är homosexuella, om inte mer. Flera studier har också visat att åtminstone manlig homosexualitet är ärftlig, och inte enbart beror på miljöfaktorer under uppväxten. Vi måste alltså söka evolutionära förklaringar till bibehållandet av homosexualiteten som bygger på direkta eller indirekta fitnessvinster hos bärarna av homosexuella genvarianter.

Det finns ett flertal sådana förklaringar framlagda, bl.a. några som bygger på släktskapsselektion. Enligt denna modell så kan bärare av homosexuella genvarianter ha gynnats av att de ökade sin inklusiva fitness när de i stället för att reproducera sig själva hjälpte till att ta hand om sina föräldrars eller syskons avkomma. Eftersom nära släktingar i högre utsträckning bär på den homosexuella genvarianten än slumpvist utvalda individer så innebär ett sådant här ”uppoffrande” hjälparbeteende att homosexuella indirekt hjälper till att sprida och bibehålla den genvariant de själva bar på.

Denna förklaringsmodell för evolutionen av homosexualitet är logiskt konsistent, och det är fullt möjligt att den är korrekt. Det är ingen tvekan om att den kan fungera, och vi vet att sådana här hjälparbeteenden förekommer hos många grupplevande däggdjur och fåglar, och släktskapsselektion har spelat en betydande roll för att förklara samarbete inom sådana här grupper av närbesläktade individer. Släktskapsselektion är i dag en allmänt accepterad mekanism för evolutionen av altruistiska beteenden på familjenivå, tack vare den briljante evolutionsbiologen W. D. Hamiltons geniala arbeten på 1960-talet. Släktskapsselektion är dock inte den enda mekanismen för evolution av altruistiska beteenden, och säkerligen inte den enda mekanismen med vilken homosexualitet kan evolvera.

En annan, mer nyligen framlagd förklaring bygger dock inte på släktskapsselektion och kan fungera under mindre restriktiva förhållanden. Den kräver alltså inte att homosexuella män lever i nära familjegrupper och att de interagerar med nära släktingar för att kunna fungera. Enligt denna modell, som också stöds av solida empiriska data, så bibehålls homosexualiteten genom s.k. sexuellt antagonistisk selektion. Det innebär att homosexuella män visserligen har lägre reproduktionsframgång, men deras heterosexuella systrar ”kompenserar” denna lägre reproduktion genom att ha kraftigt förhöjd reproduktionsframgång. Med andra ord: den homosexuella genvarianten ”tar igen på gungorna vad den förlorar på karusellerna”, och bibehålls i populationen genom att den ökar reproduktionsframgången när den befinner sig i kvinnokroppar.

Denna modell, oavsett om den är det slutgiltiga ordet i forskningen om homosexualitetens evolution (eller inte!), är intressant eftersom den lär oss någonting principiellt viktigt om hur det naturliga urvalet kan fungera. Det naturliga urvalet gynnar inte med nödvändighet genvarianter som ökar alla individers överlevnad och reproduktionsframgång, utan kan t.o.m. sänka vissa individers reproduktionsframgång under vissa förhållanden (som homosexuella mäns i detta fall). Men eftersom varje gen, under sin evolutionära livstid, i genomsnitt kommer att tillbringa 50 % av sin tid i kvinnokroppar och 50 % i manskroppar, så kan en genvariant som styr manlig homosexualitet ändå bibehållas och t.o.m. sprida sig i populationen, så länge den ökar kvinnornas reproduktion så mycket som den sänker de homosexuella männens reproduktion. Det ska tilläggas, för den som inte insett detta redan, att genvarianten ifråga inte gör kvinnorna homosexuella, vi talar här alltså om en gen som har ett könsbegränsat uttryck.

Mekanismen då? Ja, forskarna bakom studien som publicerats i PLoS ONE har som sagt visat att systrarna till homosexuella män har förhöjd reproduktionsframgång, vilket visar att en eller flera genetiska faktorer är involverade och att dessa faktorer styr såväl det manliga sexualbeteendet som kvinnlig reproduktion. Forskarna har ännu inte identifierat den molekylärbiologiska basen för dessa genetiska faktorer. Det ligger dock nära till hands att misstänka att det är en eller flera gener som reglerar könshormonernas nivåer som ju är involverade i regleringen av mänsklig reproduktion och sexualbeteenden.

Som bekant så talar man ju ibland om ”manliga” hormon (som testosteron) och ”kvinnliga” hormon (som östrogen), men det är något missvisande eftersom dessa hormoner och andra hormoner finns hos både könen, om än i olika nivåer. Reproduktionsmönster och sexuella preferenser påverkas bägge av hormonnivåer, och det förefaller högst sannolikt att kritiska nivåer av dessa hormoner under de tidigare delarna av uppväxten bestämmer den slutgiltiga sexuella preferensen. Genen, eller generna, som påverkar de olika hormonnivåerna tidigt i livet är alltså goda kandidatgener för att också kunna betecknas som ”homosex-gener”. Det är detta vi talar om när vi diskuterar den naturliga och biologiskt baserade homosexualiteten. Om nu någon fortfarande tror att homosexualitet enbart är ett kulturellt fenomen som är begränsat till människor och inte förekommer i andra delar av djurvärlden. Utöver de brännande samhällspolitiska aspekterna på homosexualitet och diskrimineringen av homosexuella, så finns det också en oerhört intressant evolutionsbiologisk problematik som först nyligen har börjat utforskas på allvar.

Artikeln är publicerad här med vänligt tillstånd från Erik Svensson.

Kommentarer inaktiverade.