Kreationism och vetenskap

av Johan Frostegård

Darwin hade nog höjt sina buskiga ögonbryn och kliat sig i skägget i sin himmel om han hade fått veta att kreationismen, läran att allt levande har uppkommit genom ett gudomligt ingripande, håller på att få en renässans. Denna lära, som numera kallas intelligent design och som Darwin grundligt vederlade, har fått genomslag i USA där starka krafter vill införa den i biologiundervisningen jämte evolutionsläran.

Det som kännetecknar Darwins utvecklingslära är den starka empiriska förankringen. Darwin lade ner ett enormt arbete på att finna empiriskt stöd för sin teori. Han var en försiktig man, som ekonomiskt oberoende levde ett tillbakadraget liv, och slapp ägna så mycket tid som dagens forskare åt att skriva ansökningar. I stället kunde han bedriva grundforskning bäst han ville.

Med genetikens uppsving och återupptäckten av Mendel i början på 1900-talet, hamnade utvecklingsläran lite i bakvatten, men den kom igen under efterkrigstiden när man insåg att genetiken var ett viktigt element som saknades hos Darwin, som spektakulärt nog kunde utveckla sin teori trots att genetiken då var en föga utvecklad vetenskap. Nu är det som debatteras inte huruvida evolution sker genom naturligt urval, utan vilka de exakta mekanismerna är, till exempel om selektionen främst utspelar sig på gennivå, som Richard Dawkins från Oxford, hävdar. Eller sker den både på gen-, individ- och gruppnivå, vilket Harvardprofessorn Stephen Jay Gould, som dog häromåret, ansåg. Men att meningsskiljaktigheter finns är bara ett sundhetstecken, vetenskap är ju ett växelspel mellan ordning och kaos, och målsättningen för forskare är ju inte bara att bättre beskriva verkligheten utan även att rasera etablerade sanningar.

Vetenskapliga kontroverser brukar, har det sagts, lösas antingen genom att konsensus uppstår, eller genom att de olika protagonisterna eller antagonisterna helt enkelt dör. Men kreationisterna har tagit de vetenskapliga skiljaktigheterna till intäkt för att själva evolutionsläran inte längre gäller, vilket är en missuppfattning.

Den stora skillnaden mellan evolutionsläran och kreationismen är att den senare inte är vetenskaplig, den saknar empirisk förankring, den låter sig inte korrigeras i ett ständigt samspel mellan experiment och slutsatser, eller konfronteras mot de kalla och obönhörliga realiteterna. Kreationismen är inte vetenskap utan trosföreställning.

Kan man då inte ha bestämda uppfattningar i trosfrågor och ändå syssla med vetenskap? Jag tror absolut det, så länge man inte låter tron influera den vetenskapliga metoden. Tvärtom kan trosföreställningar, även om de i andras ögon kan te sig egendomliga, inspirera till goda forskningsidéer. Linné, vår främste vetenskapsman, trodde att vissa personer, påfallande ofta hans vetenskapliga och andra fiender, straffades genom ett gudomligt ingripande – Nemesis Divina – redan i jordelivet. Einstein ansåg att Gud inte spelar tärning och utan en sådan idé kanske han inte kommit fram till relativitetsteorin; å andra sidan hade han svårt med Guds tärningsspelande sådant det måhända manifesteras i kvantmekaniken. Man kan också mycket väl vara ateist och ändå god forskare.

Kreationismens huvudargument är att så komplexa företeelser som hjärnan, eller ögat, inte kan ha uppkommit gradvis utan i stället måste ha skapats av en intelligent designer. Men ögat har utvecklats oberoende ett flertal gånger, och intelligens finns hos både fåglar och däggdjur. Evolutionsläran är på många sätt vetenskapen om de små stegens tyranni. En ansamling celler som från början kanske är lite mer ljuskänsliga än andra och som tack vare detta ger statistiskt signifikanta om än små ökningar i chanserna att överleva och få avkomma, utvecklas efter miljoner år till ett öga.

Huruvida utvecklingen i någon mening går mot större komplexitet eller rentav går framåt, eller, som den nyligen avlidne S. J. Gould ansåg, inte har någon som helst riktning, är däremot en knepig fråga. Vem vet om den går att lösa, men det lär inte bli genom kreationistiska metoder.

Artikeln är publicerad här med vänligt tillstånd från Johan Frostegård.

Kommentarer inaktiverade.