Människan är bitvis ett fuskbygge

av Torbjörn Fagerström

Evolutionsbiologer använder ibland en metafor som är lånad från ”Alice i Spegellandet”. Enligt denna, som också kallas Röda drottningen-hypotesen, blir allt som inte håller samma takt som omgivningen utkonkurrerat. Poängen i evolutionära sammanhang är att det naturliga urvalet obönhörligen leder till ständig förändring, eftersom varje art ständigt måste utvecklas minst i samma takt som sina konkurrenter för att överleva. Förr eller senare blir detta omöjligt och arten dör då ut. Men det är inte bara arter som på detta sätt är fångna i ett evolutionärt ekorrhjul. Även idéer måste utvecklas i takt med omgivningen för att överleva. Ett slående exempel på en sådan idémässig evolution är – ironiskt nog – den kritik av just evolutionstanken som florerat alltsedan Darwin lade grunden till den moderna evolutionsteorin.

Först var invändningarna skäligen osofistikerade och avslöjade huvudsakligen att belackarna ingenting förstod av de vetenskapliga argumenten. Men snart nog lämnade teorins kritiker den intellektuella gärdsgårdsserien och började använda alltmer sofistikerade resonemang. Sålunda talade de mera vetenskapligt inriktade bland kreationisterna ett språk och använde begrepp som åtminstone kunde förstås av evolutionsforskare, låt vara att deras argument inte var lika distinkta som de begrepp de använde. Den senaste artbildningen på anti-Darwinismens släktträd går som bekant under beteckningen ”Intelligent design” (ID). Denna art är synnerligen avancerad jämfört med sina föregångare och uppvisar åtminstone två nya karaktäristika. Dels används sofistikerade argument som backas upp av höga akademiska examina och ett till synes vetenskapligt framställningssätt, dels undviks sorgfälligt alla religiösa argument – inklusive varje antydan om vem den intelligente formgivaren kan tänkas vara, liksom om vem som formgav formgivaren. Medan förespråkarna för ID vanligtvis vidgår att livet på jorden har miljarder av år på nacken och att människor, myggor, magnolior och alla andra arter har en gemensam evolutionär rot, hävdar de också att eftersom alla biologiska varelser är så häpnadsväckande komplext uppbyggda måste en intelligent och planerande kraft vara inblandad. Därför bör ID, enligt förespråkarna, läras ut jämsides med evolutionsteorin i skolorna, och företrädare för ID bör stå sida vid sida med evolutionsbiologer i kampen mot ovetenskaplighet (!) i skola och samhälle. Men ID är bara nytt vin i gamla läglar. Det är gammal hederlig kreationism förklädd till modern vetenskap. Ingen som har gjort sig besväret att på djupet sätta sig in i den moderna evolutionsteorin kommer att uppleva något behov av att åkalla en intelligent formgivare. Det finns ingenting inom biologin, hur ofattbart komplicerat, ändamålsenligt eller vackert det än må synas vara, vars uppkomst inte i princip kan förklaras som ett resultat av naturligt urval som under lång tid verkat på slumpvis uppkommen variation.

För den som vill vässa sina argument i den frågan rekommenderas en nyutkommen, synnerligen läsvärd antologi: Intelligent Thought: Science Versus the Intelligent Design Movement (red John Brockman, Vintage, 256 s). Här tas ett brett grepp om de filosofiska och naturvetenskapliga argumenten mot ID, och visas att gradvis evolution inte bara kan frambringa all den utstuderade komplexitet och ändamålsenlighet som naturen är så rik på, utan faktiskt också är den enda rimliga processen bakom detta. Bland författarna märks storheter som Steven Pinker (evolutionspsykologi), Richard Dawkins (evolutionsbiologi), Daniel C. Dennett (filosofi) och Tim D. White (paleontologi). Till bokens förtjänster hör också att den tar upp ett argument som jag inte tidigare sett så explicit användas mot ID, även om det ingalunda är nytt (både Darwin och Stephen J. Gould har till exempel fördjupat sig i frågan). Evolutionsteorin gör ju inte bara ID överflödig när det gäller att förklara uppkomsten av komplexitet och ändamålsenlighet. Nej, den kan därutöver förklara något som ID över huvud taget inte ger sig i kast med – och definitionsmässigt inte heller skulle kunna ge sig i kast med. Jag tänker på alla de exempel på frånvaro av smarta konstruktioner som naturen också är så rik på. I själva verket är det förvånande att just detta argument har synts så lite i debatten, det vill säga att själva det uppgivna raison d”être för ID är grundfalskt. Naturen är inte alltigenom intelligent formgiven och den som vill åkalla en intelligent formgivare måste därför också förklara varför vederbörande har sluntit med handen så påfallande ofta.

Ta vår egen munhåla. Hos alla landlevande däggdjur fullgör den som bekant den dubbla uppgiften att vara en växelstation som både föda och andningsluft måste passera på väg till mat- respektive luftstrupen. Det är i och för sig inget konstigt med att en struktur har dubbla uppgifter, men det speciella med munhålan är att själva konstruktionen är så korkad. När våra vattenlevande föregångare bland ryggradsdjuren klev upp på land för 370 miljoner år sedan uppstod nämligen ett fuskbygge som vi lever med än i dag. Detta fuskbygge består i att matstrupen ligger bakom luftstrupen, så att all mat och dryck måste korsa luftstrupens öppning, vilket förutsätter att struplocket (epiglottis) sluter till den senare i exakt rätt ögonblick för att förhindra att maten slinker ner i fel strupe. Vi har alla erfarenhet av vad som händer om synkroniseringen av struplocket missar en smula – vi sätter i halsen, något som inte så få personer har dött av.

Hos oss människor är situationen dessutom ännu värre, ty munhålan och de övre luftvägarna har fått ytterligare en funktion – att tala. Både när vi sväljer och när vi talar måste vi temporärt avbryta andningen, genom att antingen stänga luftutbytet med lungorna (vid sväljning) eller enkelrikta det (vid tal). Vi måste alltså klara av att koordinera tre funktioner – att äta, att tala och att andas – för att undvika kvävning, allt på grund av en korkad konstruktion som uppstod hos våra avlägsna förfäder långt innan någon talförmåga över huvud taget var påtänkt. När vi som föräldrar tillhåller våra barn att inte tala med mat i munnen använder vi alltså en ytterst välbetänkt, men sentida, etikettsregel för att kompensera för korkad evolutionär formgivning. Eller tänk på hur vårt inneröra är konstruerat. Denna konstruktion är kanske inte direkt korkad, men den är knappast heller något verk av en intelligent, planerande konstruktör. De tre ben – hammaren, städet och stigbygeln – som tillsammans bygger upp den fantastiska mekanismen för att leda och förstärka ljudet som träffar trumhinnan, har sitt ursprung i käkapparatens ben hos våra förfäder bland kräldjuren. Hos dessa var den rimligtvis en del av funktionen att äta, snarare än av funktionen att höra, en funktion som för övrigt ännu i dag är dåligt utvecklad hos kräldjuren. Allteftersom dessa ben under däggdjurens utveckling övergått till att tjäna hörselfunktionen har de visserligen blivit tillräckligt modifierade för att dagens däggdjur ska ha en utmärkt hörsel, men det är ju också helt klart att det mycket väl skulle kunna finnas andra konstruktioner som hade tjänat hörselsinnets evolution ännu bättre.

Vi närmar oss nu pudelns kärna – den grundläggande skillnaden mellan två typer av skapande processer. Å ena sidan har vi den evolutionära processen, och å andra sidan det som vi skulle kunna kalla den ingenjörsmässiga processen. Den senare är den kända jordiska motsvarigheten till den gäckande process som anhängarna av ID föreställer sig. Den ingenjörsmässiga processen, eller ID, bygger på att det finns en skapande hjärna med förmåga till abstrakt tänkande som bygger en konstruktion utifrån ett uppställt mål. En ingenjör som ska konstruera en mikrofon med tillhörande förstärkare – som en hörapparat – startar naturligtvis inte sitt arbete med att begrunda käkbenens utseende hos reptiler för att se om dessa kan omformas till en förstärkare. Nej, ingenjören bestämmer sig för vilka prestanda den tänkta apparaten ska ha, och använder sedan sitt kunnande och sitt skapande intellekt till att sätta ihop olika komponenter till en konstruktion som, förhoppningsvis, är en rationell lösning på problemet. Ibland kan det hända att ingenjören därvid låter sig inspireras av naturen, men oftast inte. Ingen nu känd hörapparat uppvisar ens en avlägsen likhet med reptilernas käkar. Den evolutionära skapelseprocessen, å andra sidan, är hänvisad till de komponenter som uppstått och bevarats under en arts evolutionära historia, och till den variation som finns tillgänglig. I detta avseende följer evolutionen den princip som Cajsa Warg blivit känd för (trots att talesättet inte förekommer i hennes kokbok), det vill säga att ”man tager vad man haver”. På grund av att evolutionen är underkastad Cajsa Wargs princip är vägen fram till en viss konstruktion – vare sig denna är korkad eller fiffig – ofta krokig och framstår som irrationell för en mänsklig betraktare. Vårt hörselorgan är ett utmärkt exempel på detta. Exemplen kunde mångfaldigas: vår egen ryggrads dåliga anpassning till upprätt gång; facettögon hos insekter som är så fel konstruerade att de bara medger ett synsinne med acceptabla prestanda om deras bärare är mycket små; europeiska vildsvin (och därmed tamgrisen) som måste bygga bon för att värma ungarna, ty förfäderna, som levde i tropiska områden, gick förlustiga den förmåga att förbränna brunt fett som ungarna hos alla andra däggdjur besitter.

Men det viktiga är inte aldrig så många exempel på att naturen uppvisar obegåvade konstruktioner. Sådana kan ändå alltid avfärdas som atypiska fall, valda ur det biologiska kuriosakabinettet för att stödja en viss tes. Nej, det principiellt viktiga är att evolutionsteorin förutsäger att evolutionen ska förväntas frambringa såväl begåvade som obegåvade lösningar, i enlighet med Cajsa Wargs princip. Evolution är helt enkelt den process varigenom naturen ”tager vad den haver”, det vill säga en befintlig uppsättning egenskaper (komponenter, om man så vill) hos en livsform, och långsamt modifierar en eller flera av dessa genom att det naturliga urvalet vrakar mellan olika små variationer i egenskaperna. Tvärtemot en vanlig missuppfattning är den evolutionära processen alltså allt annat än slumpmässig. Naturligt urval är den icke slumpmässiga överlevnaden av slumpmässigt uppkomna små variationer, och varje livsform bygger därför förutsägbart på de egenskaper som närmast föregående livsformer hade. Huruvida dessa är intelligent eller ointelligent formgivna har evolutionen ingen synpunkt på. Det enda som räknas är att egenskaperna är tillräckligt bra för att deras bärare ska få fortsätta att springa i det evolutionära ekorrhjulet.

Så den springande punkten är egentligen inte den fråga som upptar så mycket av debatten om ID, nämligen huruvida ID kan anses kvala in som fullfjädrad vetenskaplig teori och därigenom bli värdig en seriös analys. Den springande punkten är att ID är motbevisad redan genom att dess grundläggande premiss är fel – utgångspunkten att naturen är intelligent formgiven. Förespråkarna för ID ställs därför inför en egen variant av teodicéproblemet: varför skulle en intelligent formgivare ibland konstruera intelligenta, ibland ointelligenta, former? Evolutionsteorin, däremot, förklarar tillfredsställande förekomsten av såväl intelligent som ointelligent formgivning. Så evolutionsteorin bör föredras framför ID redan av detta skäl, även av den som till äventyrs vore villig att betrakta ID som en vetenskaplig teori. Ty enligt gammal god vetenskapsfilosofi bör en teori som förklarar ett bredare spektrum av fenomen föredras framför en teori som förklarar ett smalare spektrum.

Artikeln är publicerad här med vänligt tillstånd från Torbjörn Fagerström.

Kommentarer inaktiverade.