Människans evolution

av Tomas Lindblad

Det finns forskare som hävdar att människans evolution i dag går fortare än någonsin förr. Flera nya studier visar att många av våra gener förändrats i snabb takt under de senaste årtusendena. Men vad betyder egentligen det? En slutsats är att vi på flera sätt är annorlunda än våra förfäder. En annan, mer kontroversiell tanke, är att mänskligheten utvecklas på olika sätt på olika kontinenter. Kan det verkligen vara så? Många är skeptiska.

Vår art av människa, Homo sapiens, uppstod för sådär 200 000 år sedan i Afrika. Men det betyder inte att vi slutade att förändras. Det är helt uppenbart för den som tittar på hur vi ser ut. Folk i varmare trakter har mörkare hud, människor i öster har ett extra veck på ögonlocken till exempel. Men finns det även andra skillnader? 2007 kunde en grupp amerikanska forskare visa att de hittat flera tusen mänskliga gener som är i full färd med att utvecklas till något nytt. Vissa genetiska egenheter tycks bli allt vanligare enligt deras studie. Och inte nog med det, takten i förändringen ökar hela tiden. Människans evolution är en accelererande process enligt forskarna bakom rapporten. Antropologen John Hawkes vid Universitetet i Wisconsin och genetikern Henry Harpending från Utah räknade ut att eftersom vi är åtskilligt fler människor på jorden i dag än någonsin förr, så borde det betyda att det hela tiden också uppstår fler mutationer bland våra gener. Det ger det naturliga urvalet mer variation att spela med, så att säga. Det borde leda till att chansen för att en nyttig, eller gynnsam förändring kan få fäste hos en grupp människor också blir större. Och det borde i sin tur leda till att evolutionen tar fart. Den enorma kulturella utvecklingen under de senaste 10 000 åren borde sedan göra att människorna utvecklas på skilda sätt i olika kulturkretsar, resonerade de. Kulturen blir den miljö som kräver genetisk anpassning av sina medlemmar. Hawkes och hans kolleger trålade genom det mänskliga genomet på jakt efter platser i kromosomerna som visade upp spår efter det naturliga urvalets härjningar. Och de hittade massor. Runt 2 000 gener befinner sig under snabb förändring enligt deras studie. Och, som sagt, processen går bara fortare, säger deras statistiska analys. Enbart under de senaste 5 000 åren har evolutionen gått ungefär hundra gånger snabbare än någonsin i människans historia, enligt studien. Och många av de förändringar som de kan se svepa genom den mänskliga genpoolen antas ha att göra med förändrade matvanor i samband med jordbrukets ankomst, och motståndskraft mot de epidemier som blev vanligare när vi började bo i större byar och städer. Enligt John Hawkes så vänder den här analysen upp och ner på den felaktiga föreställningen om att kulturen och civilisationen satte naturens krafter ur spel, och stannade upp evolutionen. I stället har vi förändrats så mycket att vi i dag är mer annorlunda än människorna som levde för 5 000 år sedan, än vad de skiljer sig från Neanderthalarna. Och dessutom blir vi mer och mer olika på olika platser på jorden, säger forskarna bakom studien. Det är högst kontroversiella uttalanden. Men kan de verkligen stämma?

De amerikanska forskarna fick stöd för sin bild under förra året när en liknande fransk undersökning hittade nära 600 gener som utvecklats på olika sätt i olika folkgrupper. Det är det stora genomprojektet, HUGO, som har gjort det möjligt att finkamma människans DNA efter intressanta variationer. Och det handlar allt oftare om att hitta precis de gener som fungerar på olika sätt hos olika folkgrupper. Det finns sedan tidigare några väl kända mutationer som oftare förekommer hos vissa etniska grupper än hos andra, och som har ganska uppenbara effekter på sina bärare. Dit hör till exempel den biokemiska finputsningen av ämnesomsättningen som gör att även vuxna kan dricka mjölk. Den förmågan är extra vanlig i gamla kokulturer som Sverige och Finland, men också i flera boskapsskötande trakter i Afrika. Slc24a5 heter en gen där bytet av ett enda baspar gör européer blekare än de flesta andra folkslag. Den ser ut att ha uppstått så sent som för mindre än 10 000 år sedan, alltså när jordbruket började slå igenom på våra breddgrader och vi inte åt så mycket kött och fisk längre och behövde hjälp av solen för att bilda D-vitamin. Fram till dess verkar även européer ha varit mörkhyade. Det finns också ett antal genetiska varianter som skyddar mot malaria, och som är särskilt spridda i just de områden där malariaparasiten härjar som värst. Det här är några exempel på relativt sentida mutationer som gör oss människor lite olika varandra och där man kan se hur selektionen, eller det naturliga urvalet, har spelat in. Blek hy har uppstått i det solfattiga norr, motståndskraft mot parasiter där det finns malaria, och förmåga att leva på mjölk där boskap är en huvudnäring. Det är förändringar som har drivits av både natur och kultur och som vi alltså känner till sedan flera år.

Ett problem med att tolka de nya resultaten är att kopplingen mellan en viss gen och en viss mänsklig egenskap är svår att göra. Ihärdiga försök att koppla vissa genvarianter till speciella mänskliga förmågor eller sjukdomsrisker har hittills gett magert resultat. Gener samverkar med varandra och sin omgivning på många och oförutsägbara sätt. En så till synes enkel egenskap som ögonfärg styrs av förändringar i minst fyra olika gener – tror man, det kan också vara fler. Nya gener som i olika grad ökar risken för diabetes typ-2 upptäcks hela tiden, samtidigt som mycket talar för att sjukdomen till stor del beror på hur man lever i ett komplicerat samspel med genetiska faktorer. Förmågan att leva på mjölk har uppstått genom flera mutationer helt oberoende av varandra. Till och med de olika afrikanska mjölkdrickande folken har löst problemet genom skilda genetiska mekanismer. Det är alltså svårt att veta vad en ny genetisk kombination egentligen betyder. Men historien om mjölkgenerna talar för att just en del förändringar som har med matvanorna att göra kan ha slagit igenom under de senaste 10 000 åren. Under den tiden har mänskligheten gradvis övergått från att jaga och samla in mat i det vilda till att bli storskaliga jordbrukare. En allt större del av födan kommer i dag från stärkelserika kolhydrater. Det kan vara bakgrunden till att en gen som producerar enzymet amylas, som finns i saliven och bryter ner stärkelse, finns i flera extra kopior hos vissa individer. Den mutationen är vanligare i vissa folkgrupper än andra, och särskilt vanlig hos folk som ätit mycket stärkelserik mat. Kanske det finns en rad andra varianter som vi ännu inte upptäckt, och som nu visar sig i de här nya undersökningarna.

Hans Ellegren som är evolutionsbiolog i Uppsala tycker att man ska vara försiktig när man tolkar resultaten av de här nya undersökningarna om människans evolution. Han betonar att grundmönstret för människans utveckling formats av att vi har varit väldigt få individer på jorden. Den största delen av vår genetiska variation är inte ett resultat av naturligt urval, utan slumpmässiga förändringar. Det är mutationer som följt med genom historiens flaskhalsar, då den genetiska sammansättningen hos en mycket liten grupp människor ärvts vidare, säger han. – Det som är viktigt att komma ihåg är att under 95 procent av vår tid på jorden har vi varit en liten art. Några tusen år är ett väldigt kort tidsperspektiv för evolutionsbiologin. Vi känner till förändringar som har med matvanorna att göra och gynnsamma mutationer som drivits fram av olika sjukdomar. För övrigt tror jag att man ska vara försiktig med att dra slutsatser, säger Hans Ellegren. En annan invändning från evolutionsforskare är att de flesta skillnader som syns mellan människor med olika ursprung inte har någon betydelse alls, eftersom de saknar biologisk effekt. Ett annat argument mot att vi skulle ha genomgått några mer djupgående förändringar är att det inte skulle öka vår förmåga att överleva i en föränderlig värld. Människans främsta tillgång är hennes förmåga att lära sig nya saker och att anpassa sig till nya miljöer. Enligt genetikern Eva Jablonka i Tel Aviv fungerar vi bäst när inlärningsförmågan och minnet är på topp, men inte specifikt anpassat till en viss miljö eller verksamhet. Det är möjligheten att lära om och skapa nytt som är vår specialitet. En permanent anpassning av hjärnan till ett speciellt levnadssätt vore en försämring, enligt hennes sätt att se. Och därför skulle en sådan genetisk trend inte gynnas av det naturliga urvalet. Man ska komma ihåg att evolution inte betyder utveckling mot något högre eller bättre. Det innebär bara genetisk förändring. Och den stannar aldrig upp. – Evolutionen fortsätter på något sätt så länge det finns genetisk variation mellan människor, säger evolutionsforskaren Hans Ellegren. Men vi vet ingenting om framtidens värld. Vartåt det leder har vi ingen aning om i dag.

Natur eller kultur 

Kan kulturen driva evolutionen? Eller styr generna över kulturen? Det finns många som försöker hitta rötterna till vårt beteende i biologin, och se kulturella skillnader som ett resultat av genernas spel. Men det är hopplöst svårt att skilja på vad som är genetiskt och vad som är kulturellt hos människan. Oftast handlar det om rena gissningar. En av forskarna bakom den amerikanska rapporten som nämns i artikeln spekulerar om att kineser utvecklats till att bli duktiga på matematik genom naturligt urval. Förklaringen skulle vara att man på kejsartiden i Kina valde ut dugliga ämbetsmän genom särskilda tester som var öppna för breda folklager. Ämbetsmännen blev mäktiga mandariner som ofta fick många barn med flera fruar. På så vis spred sig deras ”bokhållargener” under lång tid i det kinesiska samhället. En historia som kan låta trovärdig. Men det finns inga bevis för att det skulle vara så. Det enda vi säkert vet är det finns undersökningar som visar att amerikaner med östasiatisk bakgrund i genomsnitt får något bättre skolresultat i matematik än andra undersökta grupper. En del av de studierna antyder att det kan bero på att det kinesiska språkets sätt att räkna är mycket enkelt och logiskt, och hjälper barn att lära sig huvudräkning. Dessutom tycks det också ha att göra med hur tidigt man börjar använda elektroniska räkneapparater i skolorna, med andra ord, hur mycket pengar som används till tekniska hjälpmedel. En annan faktor som kan ha stor betydelse är de kulturella förväntningarna på asiatiska ungdomar.

Hur ser man evolutionen i genkartan?

Hur kan man se om gener är utsatta för förändring, eller selektion, som är den vetenskapliga termen? Först gäller det att hitta de små enstaka punkter där DNA-molekylen skiljer sig en aning mellan olika individer. De kallas enbaspolymorfier, single nucleotide polymorphisms, snp:er eller snips i talspråk. En snip är en liten omkastning av bokstäverna i den genetiska koden, och behöver inte betyda något i sig. Men när en ny människa kommer till så blandas generna från mamman och pappan. Kromosomerna delas upp i bitar och kastas om för att sättas ihop på ett lite annorlunda sätt, med en blandning av både mammas och pappas gener. Om en snip är väldigt vanlig i en folkgrupp så tyder det på att den sitter på en dna-bit med en gen som håller på att sprida sig. Snipen blir en markör för en genvariant som är på väg att bli allt vanligare. Med den här tekniken har man hittat flera tusen gener som ser ut att vara på väg att sprida sig bland människor. Många av dem ser ut att ha fått fart i historisk tid, alltså under de senaste 3 – 4000 åren, men flera av resultaten är fortfarande omdiskuterade.

Finns det raser?

Som ett ständigt bihang till frågan om människans evolution kommer diskussionen om raserna. Frågan är infekterad och har en djupt obehaglig historia. Vetenskapen i dag talar inte om raser. Begreppet är praktiskt och teoretiskt oanvändbart. De kan helt enkelt inte upptäckas, vare sig i generna eller någon annanstans. Trots att vi har olika färg på huden så är mänskligheten mer genetiskt homogen än de flesta däggdjursarter. Vi härstammar alla från en liten grupp individer som befolkade Afrika för 60 – 70 000 år sedan. All genetisk variation hos mänskligheten finns representerad på den kontinenten. Men skillnaderna finns ändå, till exempel i hudfärger, som sagt. Men det är omöjligt att använda någon samling av genetiska egenskaper för att dela in folk i enhetliga grupper. Det finns en rad genetiska varianter som är ojämnt fördelade bland jordens folk. Det är till exempel vanligare att etniska finnar har blå ögon än att människor med bakgrund i Nordafrika har det. Vissa läkemedel fungerar statistiskt sett bättre på personer med ett visst ursprung, precis som en majoritet ur andra grupper har svårt att bryta ner alkohol. Men samtidigt finns andra varianter som överlappar de här gruppindelningarna. Tittar man till exempel på blodgrupper så får man en annan uppdelning av folken. Och inga folkgrupper någonstans är enhetliga, vi delar variationen mellan oss. Men ständigt dyker diskussionen om raser upp. Man kan fråga sig om inte behovet av att dela in medmänniskorna i kategorier, eller till och med i hierarkier, är en djupt mänsklig egenskap som hör hemma i vår psykologi snarare än i vetenskapen.

Artikeln är publicerad här med vänligt tillstånd från Tomas Lindblad.

Kommentarer inaktiverade.