Skapelsetro och moral

av Anders Hesselbom.

Skapelsetro kommer inte från en objektiv bedömning av evidensläget, utan kommer snarare ifrån den förutfattade slutsatsen att vi är skapade av ett gudomligt väsen. Moraliska argument för att vi är skapade, är därför viktigare än vetenskapliga argument för att vi är skapade. Skapelsetroende närmar sig empirin bakvänt, med en förhoppning att kunna hitta något som bekräftar den redan dragna slutsatsen: Vi är skapade. Men de moraliska argumenten lägger man stor vikt vid.

Det starkaste argumentet handlar om att om livet är naturligt, så är det också utan syfte och mening. Endast skapat liv kan vara meningsfullt, och den meningen existerar endast i förhållande till den som skapat livet. Och visst saknar livet mening. När vi summerar våra gärningar genom livet, kommer vi förmodligen att upptäcka att vi har gjort mer skada än nytta. Vi kanske dricker vårt kaffe ur engångsmuggar eller förbrukat ett antal miljöfarliga mobiltelefoner. Världen skulle med största sannolikhet vara en bättre plats utan oss. Det spelar nästan ingen roll vem du är, summan av våra gärningar är i princip alltid negativ.

Men om vi tänker oss att vi är ett barns myrkoloni, och att Gud är barnet som älskar sina myror och att lägga tid på sina myror, så kan vi åtminstone tänka oss att vi betyder något för vår myrfarmare. Jag tänker på miserabel man som levt ensam i hela sitt liv, som på ålderns höst lever på sin hoppfulla tanke att Gud kommer att tänka extra på dem som inte haft det så lätt under åren. För många människor är detta väldigt starka argument, och många människor betraktar detta som sin enda kvarvarande livsgnista.

Inte undra på att det kan vara svårt att se sanningen i vitögat. Även den som lever ett miserabelt liv, kommer att förlora sitt medvetande i samband med sin död, precis på samma sätt som den som varit lycklig. Ingen kan överleva sin egen död, och sanningen är den att det inte finns någon skapare att komma till efter sin död. Detta är sant för precis alla, gudstroende som ateister, men det är inte lika lätt att acceptera för alla, då en del av oss har fått lära sig att då livet saknar mening om vi inte är skapade, så är vi skapade. Argumentet återkommer överallt inom filosofin och teologin, och följer denna mall:

1. Om inte X så blir jag ledsen.
2. Jag vill inte vara ledsen.
3. Alltså X.

Den uppmärksamme skeptikern kanske vill hävda non sequitur, men vad hjälper det? Om vi inte kan studera X, är vi hänvisade till våra härledningar om X, och för många är ovanstående argument starkt. Så snart vi kan testa X, kan vi konstatera att argumentationen är svag, men vi kan tacka Gud för att vi är irrationella nog att odla trams som detta. (Möjligtvis kanske det är Gud som ska tacka oss för att vi är irrationella.)

När kreationisterna ”vet” att det är självaste meningen med livet som står på spel, är det inte så konstigt att de producerar fruktansvärt obegåvade argument, allt enligt mallen ovan. Alla människor (inte bara kreationister) gillar argument som bekräftar de föreställningar man redan har, och om man gillar ett argument, är det svårare att se argumentets svaghet. Kreationister gillar argument som bekräftar att de är skapade, eller åtminstone är släkt med någon som är skapad vid ett historiskt datum. Så när argument för detta presenteras, kommer det vara mycket roligare att tänka att man har rätt, än att försöka hitta fel i argumentet.

Men om vi nu inte är skapade, varifrån kommer alla ”bevis” för att vi är skapade? Eftersom kreationister driver en falsk hypotes så är det ingen idé att forska. Det finns nämligen inget att hitta. Istället används tankesmedjor. Dessa engagerar sig i att tänka ut finurliga argument som antingen syftar till att exponera vetenskapen som en konspiration, eller som syftar till att visa att de har hittat ett problem som ingen vetenskapsman har tänkt på. Du kanske undrar varför de inte försöker tänka ut argument för att vi är skapade?

Vi gillar som sagt våra egna idéer, och alla som tror på en skapargud eller på skapargudar, är så pass vana med tanken att de personliga föreställningarna är det enda tänkbara alternativet till en naturalistisk förklaring. Och även om någon som tror på en annan gud eller på några andra gudar mot all förmodan skulle plocka en poäng, kan man ju alltid tänka sig att poängen är giltig trots att personen råkar vara förledd i sin religiösa övertygelse. Förledd i frågan om vilken eller vilka gudar som verkat. Skapelsetroende kristna kan alltså betrakta t.ex. skapelsetroende muslimer som ”nyttiga hedningar”, som åtminstone har insett att vi verkligen är skapade. Och mycket riktigt kan den muslimska kreationisten Hamza Tzortzis utan problem använda den kristna kreationisten William Lane Craigs argument, trots att de inte delar tro. Argumenten förhåller sig helt enkelt inte till den egna positionen, utan till den gemensamma fiendens. Så varför ta sig besväret att tänka ut positiva argument? Det är inte värt det.

Den som åberopar att vi är skapade, behöver ha en skapare. Även här faller man tillbaka på den gamla vanan att kunna hänvisa till Gud, helt obesvärade av det faktum att Gud till synes inte finns på riktigt. Skepticism, någon? Mitt positiva påstående att Gud inte finns brukar möta protester, men jag har aldrig hört någon invändning som varit värd att ta på allvar. Även om jag kapitulerar, lyser skälen att tro att Gud finns med sin frånvaro. Starkt. Bländande starkt.

Vetenskaplig skepticism är ett förhållningssätt där man ifrågasätter giltigheten i påståenden om den objektiva verkligheten som saknar empiriskt stöd.

Vi kan inte bevisa bortom alla tänkbara tvivel att Gud inte finns, men vi kan göra kvalificerade uttalanden om sannolikheten. Ur ett vetenskapligt perspektiv är det bara löjligt att påpeka att vi inte kan bevisa Guds icke-existens, eftersom skeptiker istället måste ta hänsyn till vad vi verkligen kan veta. En vetenskaplig hypotes kan inte bäras upp av godtyckliga övernaturliga krafter eller av väsen vars icke-existens inte är bevisad. Om vi inte är intresserade av att göra detta, kan vi lika gärna komma till slutsatsen att vi verkligen är skapade, såsom kreationisterna hävdar. För inte går väl motsatsen att bevisa?

Universum kan vara skapat för 6000 år sedan, i ett tillstånd som gör att det ser ut att vara gammalt. Ljuset kan vara skapat samma tillstånd som det skulle befinna sig i om det hade varit på väg i 13,7 miljarder år. Gud kan allt och vi kan inte veta. Universum kan ha skapats i torsdags, och vi i det, med falska minnen. Att vi kan lära oss något av omvärlden genom att studera den, är ett antagande som vi gör. Det har visat sig att det är ett användbart antagande, därför tillåter vi oss att göra det. Den viktiga skillnaden mellan skeptiker och kreationister är att kreationister inte gör samma antagande. Deras är istället: Vi är skapade.

Denna skillnad leder till ett komplicerat förhållande till vetenskap. Vetenskap är inte användbart för att bidra med förståelse kring tings varande, utan endast användbart när det på något vis antas bekräfta det man redan tror sig veta – vilket är lite lustigt, eftersom vetenskap då helt plötsligt antas vara bra. Detta komplicerade förhållande till vetenskap tar sig uttryck i en diskussion om vetenskapsfundamentalism och scientism.

Eftersom jag inledde med att hänvisa till konsekvensargumentet som är kopplat till att vara utan transcenderat syfte så kan det vara relevant att svara på frågan om livet verkligen är meningslöst. Om du låser dig fast vid att det måste finnas en övernaturlig agent som ska bry sig, så är ditt liv både meningslöst och värdelöst. Om du upptäcker dina jämlikar, deras känsloliv och omvärlden dessa existerar i, kommer du förmodligen överge din Gud ganska fort.

Kommentarer inaktiverade.