Vad nytta gör en halv vinge?

av Staffan Ulfstrand

Vad är en fågel? Frågan kan förefalla befängd. Alla vet att fåglarna skiljer sig från andra klasser bland ryggradsdjuren genom att ha fjädrar. Dessutom kan fåglar flyga, utom när de inte kan det, och då beror det på att de i relativt sen tid förlorat den flygförmåga som deras föregångare ägt.

Men frågan blir allt annat än enkel utan tvärtom synnerligen intrikat om vi intresserar oss för fågelklassens evolutionära historia (eller fylogeni). När den tog sin början, vimlade det av sällsamma och svårklassificerade mellanformer mellan – ja, vadå? Vi befinner oss då i den sista epoken, krita, inom jordens medeltid, och sedan den perioden slutade, nämligen med att en meteorit dråsade ner i nuvarande Mexiko och ställde till med en klimatförändring och utdöendekatastrof i riktigt megaformat, har ungefär 65 milj. år förrunnit.

En av de djurgrupper som tog slut vid det tillfället var dinosaurierna – så trodde alla ända till nyligen. På senare år har man insett att motsatsen är sanningen. Ingen landlevande klass av ryggradsdjur är i dagens värld så blomstrande som dinosaurierna, som i artrikedom med bred marginal överträffar amfibierna, reptilerna och däggdjuren. Vi har emellertid gett de drygt 9.500 dinosauriearter vi har omkring oss i dag ett helt nytt namn: fåglar.

Som redan sagts är det en lätt sak att skilja mellan fåglar och andra djurgrupper, så länge som vi endast befattar oss med den nutida faunan. Däremot har paleontologerna på senare år hittat fossil av en mängd egendomliga varelser, som utlöst en häftig diskussion om vad som karakteriserar en fågel. Framför allt i Kina har de sällsammaste fossil hackats fram ur berggrunden och fått den klassiska urfågeln (Archaeopteryx lithographica) från Solnhofen i Tyskland att se rätt ordinär ut, även om den fortsätter att hamna utanför fågelklassen. Vad sägs om trädlevande dinosaurier med fyra vingar? "Jurassic Park" framstår i jämförelse med sådana varelser som ganska fantasilös. Många av de fossil som avspeglar övergången från tveklösa dinosaurier till tveklösa fåglar är trots sin höga ålder alldeles otroligt väl bibehållna och kompletta. I en del fall kan man till och med studera maginnehållet: frön, fiskben och s.k. gastroliter, d.v.s. stenar som legat i magen och hjälpt till att mala sönder maten.

Till de få byggnadsdrag som verkar kännetecknade för de äkta fåglarna hör fotens byggnad. Inga dinosaurier har nämligen bakåtriktad "stortå". Tydligen har fåglarna tidigt förfinat förmågan att greppa om kvistar och grenar i träden. En annat typiskt fågeldrag är förlusten av svanskotorna, eller rättare sagt deras sammansmältande till ett enda svansben.

Trots alla nya upptäckter finns det fortfarande fog att fästa särskilt avseende vid utvecklingen av fjädrar och flygförmåga inom den grupp av djur, från vilken de moderna fåglarna härstammar. Till skillnad från vad man förr trodde har fjädrar inte utvecklats ur platta reptilfjäll (sådana som bärs av ormar och ödlor) utan ur ihåliga, hårliknande hudbildningar som successivt ökat i storlek, fått fan och blivit till olika slags "moderna" fjädertyper. Först sedan de hunnit långt på den vägen började de kunna fungera som hjälpmedel vid luftburen ställförflyttning, varigenom fördelar uppstod som skulle leda till den grundliga ombyggnad som kännetecknar de moderna fåglarna med deras enastående flygförmåga. Vi talar då inte längre om passiv glidflykt från en högre till en lägre position utan om aktiv flykt med vingslag – en förmåga som enligt de flesta experter redan urfågeln ägde, även om den förvisso var allt annat än en mästerflygare.

Under lång tid har det pågått en intensiv diskussion om hur fåglarnas förmåga till aktiv flygning uppstod. Två skolor har stått emot varandra. Enligt den ena började flygandet med enkel glidflykt från en högre till en lägre position i skogsvegetationen eller från ett träd ner på marken. Enligt den andra var det på marken springande fåglar, som började använda de främre extremiteterna för att hålla balansen och öka farten, något som så småningom gav dem möjlighet till att lyfta och verkligen flyga horisontellt eller från marken och upp i ett träd.

Den förra hypotesen har fått en del stöd genom sentida fynd av uppenbarligen trädlevande dinosaurier, som förefaller ha ägt en viss förmåga till glidflykt. Å andra sidan har det alldeles nyligen kastats fram en åtminstone delvis ny hypotes, som utgår från hur de borymmande ungarna hos vissa moderna fåglar, t.ex. hönsfåglarna, använder sina vingar innan de kan flyga med dem. Lite till mans har vi kanske sett kycklingar som frenetiskt flaxar med vingarna när de skall ta sig uppför en liten sluttning eller en stege för att komma in i hönshuset. Vingfäktandet hjälper då till att pressa fågeln mot underlaget så att den inte skall halka baklänges. Ute i naturen kan ännu oflygga fågelungar givetvis ha stor nytta av att snabbt och säkert springa uppför klippblock och andra ojämnheter, när de är förföljda av något markrovdjur. Även på plan mark fäller, som vi alla sett, oflygga fågelungar under språngmarsch gärna ut vingarna antagligen för balansens skull. Den här modellen – "vingstött uppåtlöpande" – liknar mer "uppflogsmodellen" än "fallskärmsmodellen" men innehåller inslag från bådadera. Eftersom den bygger på beteende hos nulevande fåglar, är den testbar på ett annat sätt än de rent paleontologiska hypoteserna. Den tycks också öppna bättre möjligheter för en teori om hur aktivt flygande uppstått och utvecklats. Faktum är att forskarna i detta nu är i färd med att studera hur flygskickligheten ökar och flygtekniken förändras under en hönsfågels levnadslopp i hopp om att därigenom lära sig något nytt om hur flygförmågan uppstått i den evolutionära processen. Deras "modellfågel" i dessa studier är en så fin art som berghönan (Alectoris chukar).

Fåglarnas flykt är obestridligen ett fantastiskt fenomen och detta så till den grad att det av vissa belackare av Charles Darwins teori om anpassning genom naturligt urval anförts som en stötesten för hela hans tankebyggnad. En återkommande invändning mot tanken att en struktur kan utvecklas gradvis är att den måste ha varit funktionslös eller rentav hindersam i sina mellanstadier. I den andan ställde en av Darwins antagonister frågan: Vad nytta har en fågel av en halv vinge?

Troligen en hel del, nämligen som hjälpmedel att snabbt och utan halkproblem ta sig fram över plan och i synnerhet uppåtlutande mark. Liksom alla andra formidabla anpassningar – i struktur eller beteende – har även fågelvingen varit till gagn för sina innehavare under hela tiden från första ansats till aktuell version. Annars hade den inte kunnat utvecklas. Ingen mekanism är känd som möjliggör utvecklingen av en struktur "för framtida bruk". Tvärtom är alla levande varelser fjolårsmodeller. Naturligt urval ägnar sig inte åt framförhållning utan väljer och vrakar mellan befintliga varianter. Det är tack vare effektiviteten i denna sållningsprocess som vi kan njuta av tornsvalor susande kring slottet i Uppsala, ormvråkar skruvande i termiken över Ljungen eller prutgäss på nonstopresa tvärsöver Grönlands isvidder – som om Jorden tappat sin dragningskraft.

Referenser:

Clarke, J. & Middleton, K. 2006. Bird evolution. – Current Biology 16 (10) : R350 – R354.

Dial, K. P., Randall. R. J. & Dial, T. R. 2006. What use is half a wing in the ecology and evolution of birds? – BioScience 56: 437 – 445.

Xu, X., Zhou, Zh., Wang, X., Kuang, X., Zhang, F. & Du, X. 2003. Four-winged dinosaurs from China. – Nature 421: 335 – 340.

Zhou, Zh. 2004. The origin and early evolution of birds: discoveries, disputes, and perspectives from fossil evidence. – Naturwissenschaften 91: 455 – 471.

Artikeln publicerades ursprungligen i Vår fågelvärd nr. 6/2006, och är publicerad här med vänligt tillstånd från S. Ulfstrand.

Kommentarer inaktiverade.