Vardagsforskning

av Patrik Lindenfors

Jag och några amerikanska kollegor har precis fått en artikel publicerad i Journal of Evolutionary Biology. I och med detta skulle jag vilja slå ett slag för den mer oglamorösa vardagsforskningen som med myrsteg ökar vår förståelse av verkligheten eller, som i detta fallet, faktiskt inte lyckas lösa ett problem. Vår studie är tyvärr ett väldigt bra exempel på det sistnämnda.

Generellt i min forskning har jag arbetat väldigt mycket med den evolutionära bakgrunden till skillnader mellan hanar och honor. Darwin kom i och för sig på svaret och publicerade det redan 1871 – det sexuella urvalet. Men bara för att huvudförklaringen var klar betydde det inte att vår förståelse för fenomenet var komplett från början.

Tvärtom var det sexuella urvalet lite förbigånget i biologin under en lång tid och fick sin rennäsans först på andra halvan av 1900-talet. Om ni verkligen vill förkovra er i frågan finns ingen bättre ingång än en bok skriven av professorn i ekologisk zoologi i Göteborg, Malte Andersson: Sexual Selection. Boken är från 1994, så den har några år på nacken och saknar därmed de senare framstegen inom t.ex. sexuell konfliktforskning och spermiekonkurrens, men den är oöverträffad som sammanfattning av ämnet. Boken har också den tveksamma äran att vara den bok som blivit stulen flest gånger från mitt kontor: jag har förlorat två exemplar och ska därför snart beställa mitt tredje.

Det vi ville göra i vår studie var att undersöka om syreupptagningsförmågan skiljer sig mellan könen hos apor, på ett sätt som är kopplat till det sexuella urvalet. Inte för att just syreupptagningsförmåga är så värst intressant, utan för att jag och Charlie Nunn, som jag arbetat en hel del med, råkat på en databas som innehöll data på röda blodkroppar. (Detta i samband med en annan studie där vi tittade på könsskillnader i förekomsten av vita blodkroppar.)

Vi fann mycket riktigt en könsskillnad i både antalet röda blodkroppar och i den andel av blodet som innehåller röda blodkroppar (två liknande mått som dock inte mäter riktigt samma sak). Hanar har högre värden på båda dessa variabler. Så då återstod bara vad som verkade vara en enkel procedur, nämligen att koppla detta till det sexuella urvalet. Ännu en seger för Darwin, ännu en könsskillnad som beror på det sexuella urvalet. Trodde vi.

I ett sådant här läge använder man en numera väl etablerad metod, nämligen att jämföra arter med högre grad av sexuellt urval med arter med lägre grad av sexuellt urval. Man letar upp många sådana här jämförelser och är noga med att hela tiden bara jämföra de som är närmast släkt med varandra. Det hela verkade verkligen enkelt när vi startade projektet 2005. Vi hade en klar könsskillnad (som vi hittade på en kvart) och en sedan länge etablerad selektionsprocess med solklar potential som förklaring. Återstod bara att göra analysen och få en bekräftelse på att vi hade rätt.

Ack vad vi bedrog oss. Könsskillnaden vi hade funnit var knuten till sexuellt urval, så långt var det rätt, men i motsatt riktning mot den förväntade. Vi provade flera olika mått på det sexuella urvalet för att se om vi gjort något konstigt antagande. Vi undersökte om vi hade problem med metoden genom att ta med en matematiker i projektet (artikeln handlar nu till stora delar om att presentera en ny statistisk metod). Men icke. Resultatet är väldigt tydligt och i motsatt riktning mot den vi trodde.

Vi sökte då efter andra förklaringar. Syreupptagningsförmåga varierar med kroppsstorlek eftersom små kroppar är “dyrare” per kilo än stora kroppar – kunde det ha med saken att göra? Nej. Eller kanske det handlar om hur mycket man rör på sig? Mnjae, den frågan gick inte att svara på, även om det fanns vissa indikationer… Eller om man är mark- eller trädlevande? Nej. Eller beror det på förbränningshastigheten? Nej.

Till slut fick vi ge oss. Vi har nu ett forskningsresultat där vi presenterar en ny (fylogenetisk) metod – det är bra. Vi har också identifierad ännu en variabel som skiljer sig mellan hanar och honor (även om skillnaden hos människor är känd sedan länge så har den förut inte belagts hos andra apor) – det är också bra.

Men vi har inte lyckats förklara varför hanar har bättre syreupptagningsförmåga än honor. Tvärtom har vi förvärrat problemet genom att finna att den mest tänkbara förklaringen har motsatt samband mot det förväntade. Hade det här varit ett lika politiserat fält som klimatforskningen hade några knäppskallar nu utropat “Det finns ingen vetenskaplig konsensus runt sexuell selektion som förklaring av könsskillnader – Darwins teorier är falsifierade!”

Men vänta nu, kreationisterna då? Risken för att kreationister hittar den här studien kan dock betraktas som minimal, den är för teknisk för det. Och sen vet vi redan att sexuell selektion faktiskt inte är förklaringen på alla könsskillnader, bara på de flesta. Foglossning hos gravida kvinnor beror t.ex. på att det är kvinnor som föder barn, storleksskillnader hos många ryggradslösa djur beror ofta på att ägg är större än spermier, etc. Så nej, vi har inte falsifierat Darwins teori om sexuell selektion – den applicerade bara inte på den här specifika könsskillnaden… vad vi vet (möjligheten finns att vi bara hade för lite data, eller att det är skillnader i rörelsemönster mellan könen som är förklaringen).

Med lite god vilja kan man kanske påstå att vi har identifierat en ny evolutionär gåta att forska på. Men det jobbiga som forskare är förstås att inte lyckas lösa gåtan, utan lämna den obesvarad. Vi trodde från början att det här var ett intressant sidospår som vi kunde lösa med en snabb och enkel analys, men det slutade vid att det är den enskilda studie jag spenderat längst tid på. Och så har vi inte ens lyckats svara på frågan…

Artikeln är publicerad här med vänligt tillstånd från Patrik Lindenfors.

Kommentarer inaktiverade.